En jäntas tidskalender

På "kontoret". Imorgon är det dags för vecka nummer två på dagisinskolningen. Det är nu det börjar "bli allvar". Tiderna på dagis ökas på och sonen och jag ska skiljas längre och längre stunder. När vi är klara kommer det att vara 15 timmar per vecka - det är väl lite jämfört med de som har arbetande föräldrar, men ack så viktiga timmar för mig. Det är timmar då jag måste säkra vår framtid. Jag tror det är viktigt även för honom att vara på dagis. Egentligen är  jag inte helt övertygad, då han nu är inne i en stark mammafas och därför extra svårt att "överge" honom. Men förskolepedagogerna är duktiga och med trygg hand överlämnar jag honom till timmar som kommer att vara positiva för hans utveckling. Den första "skilsmässan" skedde i fredags. Under en halvtimme skulle han vara själv med dessa relativt främmande människor på dagis. Min lille tuffe kille hade letat efter mig då jag gick, men höll ändå god min och sökte trygghet hos en av pedagoge

Nu är jag "pappbo" igen. Eller det blir nog mer rätt att säga att pappa är "dottbo"; det är ju han som bor hos mig den här gången. Vi firade denna stora begivenhet med att äta på Ankdammen. Och fira blev nog också fel ord... Vi åt på Ankdammen för att ingen orkade laga mat.

Den här testbilden borde legat ute under bloggavbrottet, men prioriteringarna var stenhårda under den här Tredagars Vuxenfebern. Bara för att jag är sjuk kan jag ju inte vara sjuk, men att blogga gick fetbort. Så mycket roligare än en testbild var heller inte dessa sjukdagar. Ack så svårt det är att aktivera en pigg liten kille när man själv känner sig som en urvriden disktrasa. Inomhus, i tre dagar... Ett skräckscenario när man är frisk ju. Idag tar jag igen dessa tråkdagar med att skola in sonen på dagis och det kommer att bli så bra så, både för honom och mig. Jag är kaxig och säger så, men risken är att jag kommer att sitta och hulka på en parkbänk utanför dagis och längta ihjäl mig efter honom, medan han totalt har glömt bort sin Ömma Moder under dessa timmar... Nåja, jag ska ju skolas in under två veckor, så jag hinner kanske vänja mig. (Hm, eller var det han som skulle skolas in...?)

Lägger mig i ett varmt bad så här mitt på blanka, soliga da'n.  Håller på att bli sjuk, tror jag minsann...

I always write in Swedish on my blog, but now I invite my English speaking friends for a challenge. The following is written in English by a southeast asian (it's a hint). What does it actually mean? 1.) Ee hawa yu papa oma. Aim. Gede Reno. Waep mama. Ye ok.  2.) Ipormasi prom papa indonesia prom malasia meni meni problem opa luk in tilipisi.  3.) papa oma elektrik ok nateng probel. Så, där har ni något att klura på! Ledtråd: Det är engelska och skrivet av en sydostasiat. Själv har jag klurat ut mening nummer 2 och 3. I mening nummer 1 vet jag att namnet Renault finns, iallafall. Hjälp mig! P.S. Carina, du är "utom tävlan" :)

Här fortsätter följetongen Åka Buss. Denna gång är det inte Karlstadsbuss jag ska beklaga mig över. Däremot en specifik resgrupp på bussarna: pensionärerna. Speciellt de som har problem med balans p.g.a. ondag ryggar, ben, höfter eller annan fysisk rörelseofrihet (det ordet finns inte. Förrän nu.).  Denna grupp förbereder de sig i god tid före avstigning. De skuffar undan en eventuell medresenär från stolen bredvid, bökar sig ut från sin plats, håller krampaktigt tag i ledstänger och kämpar sig fram mot utgången. Allt medan bussen dundrar fram över stock och sten (så känns det).  Denna grupp är uppfostrade i en tid då man inte skulle vara till besvär. Jag misstänker att det är anledningen till att de förbereder sig för avstigning långt före hållplatsen. De vill inte sinka bussen. Eller inte vara i vägen för andra resenärer eftersom de vet att det tar lite tid för dom att komma till utgången. De måste vara dessa anledningar. Någon annan tänkbar förklaring kan jag inte komma på. Kan

Det är helt otroligt vad mycket man får gjort på ett tar timmar när man får den tiden för sig själv. Lilleman fick igår hänga med en av sina bebispolare och hennes familj på en promenad, och jag fick tid att göra det som aldrig blir gjort annars, typ rensa garderober, dammsuga (Lilleman är ju rädd för dammsugaren, så i vanliga fall kör jag 1800-talsstädning; golvtorkar på knä) och svänga ihop lite kakor. Rena rama avkopplingen samtidigt som han fick "social spis"! Idag ligger han sjuk (dock inget samband med gårdagens bortavaro från sin Ömma Moder!) så idag får det bli en lugn och stillsam dag med bokläsning och pyssel. Något annat hade jag antagligen inte tyckt varit så skoj heller. Fick besked om att en nära släkting fick en stroke igår och ligger nu på sjukhus. Förhoppningsvis går allt bra och att hon blir återställd, men man har ännu inte fått någon kontakt med henne. Life's ups and downs.

Varje gång jag passerar den här skylten i källaren, funderar jag på om jag ska  anmäla  mig som anläggningsskötare. Jag kan ju vara ganska så bestämd av mig. Ruskigt svag is. Så svag att den är obefintlig, faktiskt. Karlstadsbuss har inget nytt att komma med i sin pågående skyltkampanj. Vi bussåkare VET redan att vi kommit i form, eftersom vi varken kan (bussarna kommer inte) eller vill åka med bussarna (de gånger man kommer med är det med fara för liv och hälsa!). Således måste vi gå.

Äppelträden blommade när jag väntade lillen. Under sonens första tre levnadsmånader bodde vi i Vänge. Hej då huset och trädgården. Idag skulle min farfar fyllt 101 år om han fortfarande fått leva. Det hade han säkert gjort om inte trafikolyckan skedde för bara några år sedan. Han var stark som en oxe!  Men olyckan var början på slutet och hände på vägen från hans och farmors hem i Sala till farfars barndomshem på Gotland. Dit åkte dom två gånger om året; på våren för att städa upp efter vintern, och på hösten för att städa upp efter sommaren. Däremellan bodde min familj några veckor - på sommaren, förstås. Där lärde jag mig köra bil när jag var tolv och dit tog jag min första kärlek: Dracula. Min häst alltså, som föddes på en gård inte så långt därifrån. I minnet finns även igelkottfamiljerna vi matat, cykelturerna i sommarkvällarna, smattret av regnet på den bräckliga stugan, frånvaron av tv och elektrisk ljus.  Där bodde jag mina sista två månader på graviditeten. Där bo

En tokskrikande unge som vägrar sova och vägrar låta mig lämna rummet. Försöker jag, blir han så panikslagen att han kräks ner hela sängen. När ska jag få äta och sova idag, tro? Och varför denna panik hos honom? Ibland önskar man att det fanns en handledare, ett facit eller vad som helst för att veta vad man gör för fel.

Igår åkte jag och sonen på utflykt till Sunne. Sååå härligt att komma ifrån stan, om så bara för en dag! Att dessutom åka till dessa fina trakter i Värmland, till mina vänners mysiga stuga i skogen, var som balsam för min trötta själ. Tack M&M för denna mysiga dag! "-Hoppas mamma har biljetten, annars kanske konduktören  lämnar av mig vid nästa station..." (På tal om 11-åringen SJ avhyste.) Livvakterna övervakar min lilla prins bad. Regnställ i den 25-gradiga värmen och strålande solen.  Men lurar  det ormar  och fästingar i hallonsnåren, så gör det. Sonen inspekterar den något tunna skörden. Allsång på hembygdsgården!

Klä på dig ordentligt i den farliga solen! När det är sommar, förväntas man tycka om sol och värme. Vi har ju så lång vinter. Kallt och eländigt. Mörkt. Jag tillhör säkert den svenska minoriteten "Jag Ogillar Starkt Sol och Värme". Det står jag för. Jag står för att jag svär när jag kommer ut och känner den eländiga värmen. Jag står för att jag sitter i skuggan. Påklädd. Nåt annat är egentligen vansinne. Med misstro sneglar jag på människor som i gassande sol ligger mer eller mindre nakna och exponerar sin ömtåliga, stackars hud för de cancerogena UV-strålarna - timme efter timme. I mitt stilla sinne undrar jag varför de egentligen gör det. Har inte informationen gått fram att det är sjukt farligt? "Vind, vatten och små lätta moln tar inte bort UV-strålning. UV-strålar tränger igenom vattenytan. Du är därför inte skyddad mot UV-strålning när du badar." står det på Vårdguidens hemsida. Vidare: " Undvik solen när den är som är mest inten

Jag har inte så stora krav på tillvaron för tillfället. Det  är för att jag inte orkar, helt enkelt. Jag är tacksam för att kunna vara med min lilla pojke och att han är nöjd och mår bra. Men idag var en dag då jag kunde ladda lite batterier.  1.) Hade en lugn och cool liten kille när vi var på stranden. Han satt och pysslade i godan ro med sina små smörgåsbitar och burken de låg i, han gick lugnt omkring på stranden och kollade på andra barn, satt i strandkanten och chillade och mådde som en prins när han flöt omkring i sin badring. Denna coola inställning var  far away från hans vanliga tempo i 200 knyck! 2.)  För första gången på ett år hade jag inte ont i den eländiga ryggen!!! Kanske, kanske börjar cykelutflykterna till Alster att ge utdelning... Är tacksam för det lilla.