En jäntas tidskalender

Mitt underverk. Födelsedagsfrukost på BB. "Den dagen det inte är ett inlägg här - då är han på väg!" skrev jag i ett tidigare inlägg. Den dagen är antagligen min lille pojk på väg att göra entré. Nu har det gått en vecka utan att jag bloggat och vid det här laget vet ni ju att mitt underverk har kommit till världen! Värkar kunde man gå omkring länge med, hade jag hört, så varför sjåpa sig redan efter två dagars värk och noll sömn? Nä, på med "stadsmasken" och iväg till barnmorskan på mitt sedan länge inbokade rutinbesök! Hon skulle väl möta magen och väga mig som vanligt och sen skulle hon säkert skicka hem mig igen till min äppelpaj och mina ostbågar. Tydligen kom hon på andra idéer när hon såg mig för snart skickade hon in mig på förlossningen... Man la mig på en förlossningssal och började kolla värkintervaller och bebisens hjärtaktivitet. Man frågade om jag ville ha kvällsmat. Ok, lika bra att skicka hem pappa... Detta verkar ta lite tid. Dessutom pra

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!

Det var en sömnlös natt. Värkarna kom med 6-10 minuters mellanrum och dessemellan skulle man hinna sova! Det gick ju såklart inte. Idag har värkarna avtagit lite och jag får nog passa på att sova nu. Lillkillen har parkerat och verkar inte vilja komma ut riktigt än.

Alltså, min graviditet har varit oförskämt behaglig. Jag har nästan känt mig illojal mot mina medsystrar som genomlidit alla möjliga besvär, alltifrån kräkningar till foglossning, blödningar och allt vad man nu kan drabbas av under en graviditet. Och jag: ingenting. (Jo, jag fick en akut mathunger på Lombok en gång, smällde snabbt i mig två matskedar sallad - och kräktes lika snabbt upp det, faktiskt.) So far, so good. Imorgon är det den 22:e juni, datumet som förlossningen enligt beräkning ska ske. Och vet ni vad? Klockan 16.30 idag började mina första värkar! Helt klart ett tecken på att det är på gång. Men inte värre än att jag uppenbarligen kan blogga... Jaha, nu kan det ta en dag till eller två innan det är dags för lillkillen att göra entré. Eller flera dagar..

Erland. Nä, då tänker jag på familjens närmaste granne när jag växte upp - en äldre musikprofessor, som visserligen var väldigt kul och snäll. William. Ja, det är ett fint namn. Ett sammansatt ord av "vilja" och "hjälm". Hm, det lät lite trist och hårt... Dessutom väldigt vanligt pojknamn i Sverige. På 3:e plats tydligen. Daniel. Kommer nog på stark frammarsch framöver. Namnet alltså. Ja, säkert den nyblivna prinsen också. "Gud är min domare" betyder tydligen det namnet... Ett dubbelnamn kanske: Karl-Henrik. Lars-Ove. Kjell-Arne. Aaahhh, nej! Åh, vad svårt det här var... Börjar söka på familjens namn istället. Bara för skojs skull. Nu ska vi se... Mamma Margareta. Betyder pärla. Ja, det var ett vackert namn. Pappas namn... endast min pappa som heter så i Sverige. Åtminstone i förnamn. Hm, jag förstår varför. De andra två som också bär namnet har gömt det som sitt andranamn. Brorsans namn kommer från Petrus som kommer från Petros som kommer från K

Dagens vackraste bröllopsdukning måste skett på Herrhagen i Karlstad! Så här fint hade mina vänner dukat inför middagen hemma i Värmland. Dagen har givetvis dominerats av kungabröllop - både för mig och för resten av Sverige. Till och med min pappa har tidvis suttit bänkad framför TV:n trots att han är "antirojalist". Han har i och för sig inte haft något val, då jag kidnappat fjärrkontrollen till TV:n. Jag tror dock han suttit där bara för att vid ett obevakat tillfälle försöka norpa åt sig kontrollen för att kunna slå över till fotbollen... Men se, den gubben gick inte! Jag har haft stenkoll och frossat i glitter, glamour och romantik i två dagar. (Jag har till och med varit så trollbunden att jag glömde blogga igår! Ve och fasa...) Dagen har endast haft avbrott för toalettbesök, vätskepåfyllning och energiintag. Bröllopet var verkligen så romantiskt. Vilket jag tror förstärktes av Victorias uppenbarliga glädje och äkta kärlek till Daniel. Jag tror säkert han känner

Det var en mörk och stormig natt (ja, det var det faktiskt!), vinden ven genom bambuväggen och där innanför låg jag och vilade. Det blåste förstås rakt igenom alla de små hundratals gluggarna i väggen och det blev väldigt dragigt. Det var ingen idé att försöka sova, så jag gick en promenad. Detta hände på Gili Trawangan i Indonesien. Den lilla ön utanför Lombok, där det inte finns några asfalterade vägar, mest sand och damm som yr omkring när det är så blåsigt som de var de här dagarna i vintras. Jag hade ännu inte tagit ur mina kontaktlinser när jag tog den där promenaden. Dammet yrde in i mina ögon och något korn hamnade bakom vänster kontaktlins. Det kände jag inte just då, men blev sjukt varse om det när jag plockade ur linserna för att sova! Aj, det gjorde fruktansvärt ont!!! På natten vaknade jag med en smärta som var absolut den värsta jag varit med om (nej, bebisen ligger fortfarande och myser i min mage, på tal om det...). I tre dagar blev jag sängliggandes i ett mörkt rum

Då jag försöker hålla vad jag lovar, kommer här ett kort inlägg. Men bara kort, då mina ögon krånglar igen. Ingen möjlighet att svara på varken mail eller sms.

Där nere är dom... fötterna. "Hej. Det var längesen. Hur mår ni?" Inte så vidare pigga, verkar det som. De saknar nog lite omtanke. Färg på tånaglarna. Ett bad. Massage. De tror nog jag har glömt bort dom. Det är sällan de får besök numera. Men hur skulle det gå till? Det är som en jätte att omfamna nån i Australien från Sverige; man måste nå runt jordens rundning.

När huset jag nu bor i en gång i tiden användes som sommarstuga, var det fortfarande utedass som gällde. Det innebär att dasstunnan ibland behövdes tömmas "manuellt". Dagen för den fruktade tömningen föregicks av flera dagars vånda! När man till slut insåg att tunnan inte skulle tömmas av sig självt, var det bara att ta tjuren vid hornen. Här syns min mor och väninna göra delmoment tre (själv tömningen) iförda skyddsdräkter mer säkra än i ett kärnkraftsverk!

Jorå, en gång i tiden har man ju varit fotomodell. Karriären för butikskedjan Guldfynd började vid 6 månaders ålder och i deras reklam dök jag upp tills jag var cirka 2 år på butiksskyltar och i annonser. På butiksskyltarna stod det "Han är guld värd". Det var innan jag hade fått hår på huvudet tror jag... Min ömma moder sprang ut och in i butikerna vart vi än kom, höll fram mig mot personalen och pekade på mig: "Det är en hon!". Nästa gång vi passerade skyltfönstren var a:et i "han" omformat till ett noggrant O med tuschpenna. Här är dock höjdpunkten på min framgångsrika fotomodellskarriär (hm). Värmlands Landsting skulle gå ut med en kampanj till alla Karlstadsbarn om vikten av att bära reflex. Själv tror jag att jag nog hade klarat mig alldeles utmärkt utan reflex och istället bara visat mitt bländande leende.

Nej, lillkillen har inte kommit ut än. Varje dag kommer det nu frågor via sms och mail från när och fjärran och jag tror jag får köra ett litet inlägg varje dag tills dess att han nedkommer. Den dagen det inte är ett inlägg här - då är han på väg! Fiffigt, va! Men visst, det närmar sig... Min pappa ser till att det finns bensin i bilen och jag har packat BB-väskan. Vi har en liten utryckningsplan: väskan står bredvid garderoben i hallen. Den ska med! Vi kommer förmodligen att glömma bort den båda två när det är dags... Så när är det dags då? Tja, den 22 juni är det sagt. Men förstföderskor - som jag ju är - brukar ofta gå över tiden. Ofta. Med det inte sagt att pyret bestämmer sig för att komma imorgon. För från och med nu har jag ingen aning! Och nej, det är inte min mage på bilden! Jämfört med henne är jag ju smal !

Måste bara få dela med mig av bilder från en av pappas negativpärmar. Jag är ju inte vidare nostalgisk, men visst är det kul med bilder! Tyvärr är inte kvalitén den bästa, då jag scannat negativ. Min bästis Staffan och jag. Som här "snott" farmors hund. En annan gång snodde vi min familjs eka (vi var typ 5 år), rodde ut på sjön. Och tappade årorna... Barnarbete??! Pappa och jag. Åh, min favvohatt! Varför hittar man inte såna längre?! De runda gluggarna på mössan är solglasögon. Allt-i-ett! Brorsan till höger. (Göta kanal) Min fotbollskarriär började - och slutade - här. Det är jag som står längst bort. Och en kissnödig pojke näst längst till höger...? (Orrholmen, Karlstad) Bjuder mamma, farmor och farfar på fika på ljugarbänken. (Vänge, Gotland) Jag var djurtokig när jag var liten. Här är jag antagligen på jakt efter nån stackars gris eller nåt att klappa i djurparken. (Mariebergsskogen, Karlstad) Mamma och jag en midsommarafton på Gotland. Och jag har tydligen klätt ut mig

Kapten och styrman på färjan mellan Lombok och Bali. Visby-Nynäshamn onsdag morgon: Vågorna är inte lika livliga mellan Gotland och fastlandet som mellan Bali och Lombok. Det beror på att mellan de sistnämnda öarna får vågorna skjuts mellan två stora hav och de små, gamla rostiga färjorna kämpar tappert upp och ner över vågtoppar och -dalar. Oftast ser det förrädiskt lugnt ut, men vågorna är större än man tror, vilket man även kan konstatera vid avstigning då motorcyklar, bilar, hönor och annat som befunnit sig på lastdäck är dyngsura. Nångång var det så outhärdligt läskigt att jag sökte skydd uppe hos kaptenen och hans styrbesättning. ”Om inte de är oroliga är vi inte på väg att kantra”, resonerade jag och lugnade ner mig lite när jag såg deras glada, obekymrade ansikten medan de serverade mig kaffe som jag sen försökte pricka till munnen utan att spilla alltför mycket, medan vi skumpade vidare mot Bali. Men nu sitter jag istället på en stor, fin, modern färja på väg över t

Jan Eliasson höll ett bra tal. Almedalen Inte för att jag har viftat med nån svensk flagga på många år, men då jag inte befunnit mig i Sverige på nationaldagen de senaste två åren, så tyckte jag nog det var dags för lite patriotism idag. Iväg till Almedalen i Visby där det skulle firas. Det utlovade musikalnumret var inställt. Istället fick vi - det vill säga jag och tvåhundrafyrtitre pensionärer - njuta (hm) av folkdans (redan där tröttnade pappa och gick), flagghissning, fem minuter långa pauser mellan programinslagen (i den första pausen tröttnade även jag) och sen vet jag inte vad som väntade den tålmodiga publiken (eller kanske satt de kvar för att de somnat). Pappa och jag vaknade till igen när Jan Eliasson höll sitt tal och lyckades faktiskt hålla oss kvar tills talet var slutfört. På nationaldagar drömmer man om att vara norrman.

Här sitter Barbamamma under korkeken (förtäckt till ett äppelträd i detta fall. Korkeken, alltså.) och funderar på om hon ska dela med sig av ett recept på sin blogg om en ruskigt god rabarberpaj som hon nyss gjorde - och åt upp. Med god hjälp av sin far skall tilläggas! Efterrätter byggde inte denna kropp, så var inte orolig att ni kommer att vältra er som Barbamamma i solstolen i sommar, efter att intagit denna ljuvliga paj. Ät, njut och förträng det dåliga samvetet när ni vispar grädden som ska serveras till. Skulle väl lagt ut en bild på hur pajen såg ut, men den är redan uppäten. Tillagning, 6-8 bitar Pajdeg 2 dl vetemjöl 1 msk vaniljsocker 100 g smör eller margarin Blanda vetemjöl och vaniljsocker. Dela fettet i mindre bitar och blanda ned i mjölblandningen. Arbeta ihop till en deg. Låt gärna degen vila i kylskåp ett tag så att den blir lättare att kavla ut. Denna pajdeg passar till en form som är ca 20-24 cm i diameter. Förgrädda pajskalet på 200 grader i 10-1

Jaha, nu blev det svårt! Microvågsugnsmodellen (fast den verkar ju vara för trillingar), glamourvagnen i guld eller skejtarvagnen? Eller möjligen piedestalen överst till vänster (för på en mental piedestal kommer han ju att hamna iallafall)? Eller brödrostmodellen längst ned till höger... Ole, dole, doff, kinke, lane, koff. Nä. Ole, dole, doff...