Förlossningen

Mitt underverk.


Födelsedagsfrukost på BB.


"Den dagen det inte är ett inlägg här - då är han på väg!" skrev jag i ett tidigare inlägg. Den dagen är antagligen min lille pojk på väg att göra entré. Nu har det gått en vecka utan att jag bloggat och vid det här laget vet ni ju att mitt underverk har kommit till världen!

Värkar kunde man gå omkring länge med, hade jag hört, så varför sjåpa sig redan efter två dagars värk och noll sömn? Nä, på med "stadsmasken" och iväg till barnmorskan på mitt sedan länge inbokade rutinbesök! Hon skulle väl möta magen och väga mig som vanligt och sen skulle hon säkert skicka hem mig igen till min äppelpaj och mina ostbågar.
Tydligen kom hon på andra idéer när hon såg mig för snart skickade hon in mig på förlossningen...

Man la mig på en förlossningssal och började kolla värkintervaller och bebisens hjärtaktivitet. Man frågade om jag ville ha kvällsmat.
Ok, lika bra att skicka hem pappa... Detta verkar ta lite tid. Dessutom pratade man om att ge mig morfin och låta mig sova kvar över natten. Visst, skönt att få sova, tänkte jag.

Jag längtade efter den där morfintabletten, för nu var jag trött! Försökte slumra till mellan värkarna (vilket innebar powernaps på sisådär 5 minuter).

Men nån sömn verkade det inte bli tal om. Rätt var det är började barnmorskan "sätta igång" mig lite mer.
Lycka till! Själv tänkte jag sova.

Så småningom flyttade man ut mig från förlossningssalen. Jag var inte tillräckligt "in pain" för att uppta ett förlossningsrum då det var andra som var på ingång med betydligt större värkar än jag.

En inte alltför informativ halvtimme följde... Man kom in och stack hål på fostervattenhinnan. (Hm, skulle jag inte få sova nångång???)
Kort väntan.
Inga ökade värkar.

Och så! En sköterska/barnmorska/vad-vet-jag (i det läget bryr man sig inte vem som är vem) kommer in och säger att man ska ta ut honom med kejsarsnitt!
Nä men hallå! Det hade ju inte jag tänkt mig! Det fanns inte ens i min föreställningsvärld att jag skulle förlösa än på nåt annat sätt än den "vanliga" vägen...
Och vad var det för fel? I det här situationen kan jag lova att tankarna rusar iväg! Jag frågar henne, men det enda hon säger med lite orolig blick är att "det ordnar sig". Hade jag orkat hade jag gett henne en klapp på kinden - en lite mindre vänlig eftersom det var ett ruskigt korkat svar i det där läget! Jag ville ha svar på VARFÖR man tog detta beslut. Till slut lyckades jag få ut att bebisen var stressad pga av att mina värkar inte ville ta sats med full kraft.
Man började förbereda mig för operation och allt gick fort. Snart var vi på väg till operation.

Kl. 01.15 den 24 juni 2010 föddes så min lilla son! En perfekt liten människa på 3380 gram och 50 cm. Efter att man tagit ut honom fick jag se honom väldigt kort och man gratulerade mig till en son (fast könet visste jag ju redan). Man tog snabbt ut honom till barnläkaren som satt utanför och väntade och han kunde snart konstatera att mitt lilla knyte var frisk som en nötkärna. Snart fick jag in honom igen där jag låg på operationsbordet med öppen buk och jag kunde äntligen överösa honom med pussar! Han pussade tillbaka genom att börja suga på min underläpp (till operationspersonalens förtjusning).

Och gissa vem som är så lycklig att hon spricker! Med stor möda har jag lyckats slita blicken ifrån honom för att skriva detta inlägg. Men det tog sina timmar, för mellan varven måste jag titta på honom. Och pussa. Och titta. Och pussa. Och titta...

Lyckan är obeskrivlig.