En jäntas tidskalender

En kristdemokrat har varit i farten igen...  Dom verkar verkligen veta hur det funkar att vara en förälder av folket.  INTE!!!

Gomorron! Asså Facebook - en webbaserad mötesplats. Igen: mötesplats.  Vi sprider våra budskap, små som stora spörsmål, gillar och delar. Men varför envisas vissa med att fyrtielva gånger delge oss andra vad ska som ner i deras magar utan att fått ett endaste gillande eller någon kommentar? Lägger man inte om taktiken efter otaliga resultatlösa statusar eftersom ämnet uppenbarligen inte intresserat någon annan?    Likaså att förbehållslöst höja sig själv till skyarna  - allt för att få andras godkännande -  utan att stoppa in ett stänk ironi. Ganska provocerande, faktiskt. För min del får alla självklart skriva vad de vill. Jag kan ju helt enkelt bara slutar att prenumerera på inlägg från berörd/a och istället välja vad man hellre vill se. P.S. Min mormor skrev dagbok om vad hon åt varje dag. Urtrist tyckte jag när jag var yngre, men nu kan jag tycka att det är lite kul att veta vad min älskade mormor tyckte om för mat. Men hur många ANDRA skulle bry sig om hennes mat

"Hörru kristdemokraten Jan-Eric Jansson -  jag behöver blöjan bytt på NU! Mat NU! Läs bokhögen för mig NU! Jag behöver tröst NU! Jag vill klättra upp på spisen NU! Jag vill sitta i knät och pilla bort tangenterna från laptopen NU! Teletubbies NU" Fortsätter på temat om de ynka förskoletimmarna man har rätt till som arbetssökande eftersom jag hittade en så kompletterande sopig kommentar från Kristdemokraterna: "Om man har barnen på dagis tre timmar per dag och använder de timmarna till att söka jobb, kan man inte påstå något annat än att den arbetslöse är en aktiv sökare av jobb. Dessutom måste man kunna kolla platsbanken på nätet, tidningar även under tiden som man har barn att ta hand om." Jag finner två grava fel: 1. Om jag hinner söka två jobb på en månad, känns det inte särskilt "aktivt" och jag har heller inte samvete att ta ut full a-kasseersättning eftersom jag ju inte KAN söka jobb aktivt! (Dumt kanske, men med bara 15 timm

Mitt barn är på dagis fem timmar åt gången, tre dagar i veckan. På dessa timmar är det meningen att man som arbetssökande ska söka jobb och jag vill ju inget hellre än att snart kunna jobba igen! Men i praktiken fungerar inte arbetssökandet ALLS på några ynka timmar i veckan, speciellt inte när man som jag är ensam förälder och inte har mor- och farföräldrar eller annan släkt som finns tillgängliga för hjälp. (L, jag är dig evigt tacksam!) Är man som jag ensamförälder borde man ha rätt till betydligt fler dagistimmar. Förutom att jag ska hinna finna vägar till att säkra min lilla familjs framtid, ska jag även fixa annat som inte funkar då barnet är hemma: tandläkare/doktor/frisör/övriga möten/tvätta/handla/städa och så vidare. I bästa fall även hinna duscha och rota reda på ett par hela kläder - numera sönderfallande, då jag inte kunnat handla kläder sen... ja, låt se... jag var i Bangkok för två år sen. Dom kläderna är inte med till Sverige by the way. Senast jag förärade frisöre

På förmiddagen tog vi en tur till en förskola i "da neighbourhood". Sonen tycker deras lekgård är toppen tack vare en friggebod som är inredd till ett lekkök med grejer att dona med.     Jag tycker lekgården är kanon tack vare att den är inhägnad ! Det finns nämligen inte i min värld att jag skulle kunna släppa lös lilla herrn på ett obevakat område större än en skokartong  eftersom han rymmer direkt han kommer ur vagnen! Hans upptäckarglädje är enorm och han bryr sig inte om att titta efter om jag är med eller inte.    Vi har lekplats runt hörnet hemma. Dit gick det bra att gå när han var mindre. Nu tittar han lite uttråkat på de färgglada leksakerna som står där - och sen drar han. Över gräsmattan och mot vägen går rymningsförsöket. En gång följde jag med på avstånd utan att ingripa för att se hur han tänkt sig det hela. På sina korta ben pinnade han iväg under en bro, vidare in i grannområdet där han åtminstone valde att hålla sig på en gångbana. Turen fortsatte i höghas

Två av orsakerna till att jag knappt bloggar längre, fastän jag tycker det är så kul att skriva, är på grund av att den Stora Tröttheten och Tristessen rullat in i mitt liv. Vad ska man skriva om när allt bara känns tungt och inspirationslöst?  Jag antar att jag inte är mer än människa som tycker livet känns hopplöst ibland. Att jag skulle komma till den här mindre upplyftande delen i mitt liv visste jag ju om, då det skrevs mig på näsan.