En jäntas tidskalender

Så här stor är sonen nu! Goddagens allihopa! Sonen sover förmiddagslur och jag skyndar mig att fixa mig själv (hm, nu hör jag att han vaknar). Man får vara snabb, då han inte är någon sjusovare minsann. En nyfiken och glad kille som jag älskar sjukt mycket! Nu blir jag internetlös för en tid framöver så om ni undrar varför jag inte svarar på mail och gör några blogginlägg, så vet ni varför. Men jag återkommer - var så säker! Tills dess, ha det gott och var rädda om er! Kram från sonen och mig .

På min barndoms parklek "Orrleken" har man lite här och var satt upp tavlor med bilder från förr och nu. Jag hängde där mycket som barn så det var ju inte så konstigt att jag fastnade på en del bilder. Konstigt var däremot att jag på en bild ser mig drar omkring på en vagn i vattnet iförd mina moderiktiga jeans som jag var så stolt över!

"Karlstad förknippas med sol, hockey och trevliga värmlänningar. Det visar en ny varumärkesundersökning som Karlstads kommun har genomfört." (Källa: NWT) Som nygammal värmlänning kan jag bara konstatera att det där om trevligheten stämmer. Jag hade glömt bort hur trevliga värmlänningar faktiskt är! (Vi är patrioter också...) Jag vet inte om det beror på hederlig mellanstadsbonna-attityd här uti skogarna eller om det helt enkelt ligger i värmlänningarnas hyvens gener. En före detta pojkvän retade sig nästan på hur irriterande trevligt det var här i Karlstad. Folk var i hans ögon alltid glada, snälla och hjälpsamma - nästan på gränsen till outhärdligt. Jag reagerade likadant när jag återvände hit. Studsade nästan till av ren förskräckelse när folk började prata med mig om ditten och datten i snabbköpskön, på bussen, eller helt enkelt när man kom promenerandes på gatan. I Indonesien gör man så ja, men i kalla Sverige?!! Ibland kan trevligheten övergå i ett - lite för - familjä

Bilen packad och vi drar på turné. Ibland tog sonen över ratten... ...ibland övervakade han instrumentpanelen... (fast han tog den uppgiften med ro) ...och ibland var det dags för "packbyte". Att resa själv med en liten bebis är det många som drar sig för, har jag förstått. Och jag kan nästan förstå varför. Det är ju liksom inte bara att packa ner tandborsten och dra! Förberedelserna är nästan mer omständligt än själva resan. Efter att stuvat in barnvagn, blöjor, "mjölkväskan", kläder, bilbarnstol, grejer att leka och titta på under resan osv, så kom sonen och jag till slut iväg på en helgturné till mamma. Bilresan på sex timmar tog sonen med bravur! Tre matstopp, ett blöjstopp och ett bara-vara-nära-stopp senare var framme och mormor fick träffa sitt barnbarn för första gången. På hemresan var bilen fylld ännu mer (passade på att ta med prylar som jag fortfarande har efter att bott där för flera år sen). Nu fick vi stanna ett par gånger till, då sonens närhetsbeho

När får vi se SAS flygvärdinnor visa säkerhetsinstruktionerna på samma kuliga sätt??

Idag "anlitade" jag barnvakt för första gången! Lägenheten behövde få se en dammtrasa och golvmopp och eftersom plånboken inte tillåter varken barnflicka eller städhjälp, var det bara att se dammråttorna i vitögonen och schasa ut dom på egen hand. Antagligen är jag väldigt löjlig, men det känns inte rätt att låta sonen bli lämnad själv på nån plats i lägenheten, medan jag far omkring och städar. (Nu är det inte så att det ser ut som en grisstia hemma hos oss - en viss simultanförmåga besitter jag trots allt.) Så länge sonen inte förstår vitsen med leksaker, får dammråttorna helt enkelt ta lite mer plats än jag egentligen önskar. "Bortlämningen" skedde utan några klagomål från sonens sida. Han somnade innan de ens hann utanför dörren här hemma, vaknade upp efter en tupplur i grannkommunen hemma hos - för honom - nya människor. I det här läget tycker jag att han borde lagt in en hög och ljudlig protest om att han minsann saknade sin ömma moder och som han nu krävde s