Fortsätt till huvudinnehåll

Trevligt på gränsen till outhärdligt!


"Karlstad förknippas med sol, hockey och trevliga värmlänningar. Det visar en ny varumärkesundersökning som Karlstads kommun har genomfört." (Källa: NWT)
Som nygammal värmlänning kan jag bara konstatera att det där om trevligheten stämmer. Jag hade glömt bort hur trevliga värmlänningar faktiskt är! (Vi är patrioter också...) Jag vet inte om det beror på hederlig mellanstadsbonna-attityd här uti skogarna eller om det helt enkelt ligger i värmlänningarnas hyvens gener.
En före detta pojkvän retade sig nästan på hur irriterande trevligt det var här i Karlstad. Folk var i hans ögon alltid glada, snälla och hjälpsamma - nästan på gränsen till outhärdligt.
Jag reagerade likadant när jag återvände hit. Studsade nästan till av ren förskräckelse när folk började prata med mig om ditten och datten i snabbköpskön, på bussen, eller helt enkelt när man kom promenerandes på gatan. I Indonesien gör man så ja, men i kalla Sverige?!!
Ibland kan trevligheten övergå i ett - lite för - familjärt samtal. När en äldre herre häromdagen såg mig köpa mjökersättningspulver till min son, försökte han tala allvar med mig om hur viktigt det är att sonen skulle få ligga vid mitt bröst oavsett om jag hade mjölk eller inte... Inte på ett uppläxande sätt, utan bara med en snäll och nästan faderlig omtanke. DÄR tyckte jag gränsen gick för hur jäkla snäll och trevliga värmlänningarna vill vara!
Men det är helt ok när en annan herre med meningen "-Jag känner ju visserligen inte dig, men..." började visa mig bilder på sina barnbarn och berätta hur mycket han saknade de små som inte bodde i solstan.
För att göra det hela ännu mer trevligare har man pyntat upp stadsbussen med lite hemtrevliga växter... (se bild).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

God jul!

Nu är det jul. Igen. Fast det var ett tag sedan... Sist jag firade jul var... hm... I Ockelbo, måste det ha varit. Tiden går fort och jag minns inte ens när det firandet var. Fyra år sen? Fem? Och jag minns absolut inte när jag firade jul med min ursprungliga familj! 20 år sedan? Hm, nä, det lämnar jag därhän, för det ligger bortom min minneshorisont. Som ni ser är inte julen någon prioriteringshögtid för mig. Och det är självvalt. Jag förknippar helgen med stress inför att hitta fiffiga julklappar, berättelser om hur människor LÅNAR pengar för att ge bort saker, maträtter bara för att grisfötter-hör-julen-till (ni fattar. Jo, kräftor kan man äta i mars.), julkort, pynt, Kalle Anka, Last Christmas, köer, irriterade människor, stress, köer, Last Christmas, Last Christmas, Last Christmas.. . ...för att till slut ramla ner i fåtöljen med ett glögglas i handen för att äntligen få njuta av allt man gått igenom för denna korta stund! Jag kommer antagligen själv att lotsas in i denna fålla in...

Ont, det gör ont

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!