Idag "anlitade" jag barnvakt för första gången! Lägenheten behövde få se en dammtrasa och golvmopp och eftersom plånboken inte tillåter varken barnflicka eller städhjälp, var det bara att se dammråttorna i vitögonen och schasa ut dom på egen hand. Antagligen är jag väldigt löjlig, men det känns inte rätt att låta sonen bli lämnad själv på nån plats i lägenheten, medan jag far omkring och städar. (Nu är det inte så att det ser ut som en grisstia hemma hos oss - en viss simultanförmåga besitter jag trots allt.) Så länge sonen inte förstår vitsen med leksaker, får dammråttorna helt enkelt ta lite mer plats än jag egentligen önskar.
"Bortlämningen" skedde utan några klagomål från sonens sida. Han somnade innan de ens hann utanför dörren här hemma, vaknade upp efter en tupplur i grannkommunen hemma hos - för honom - nya människor. I det här läget tycker jag att han borde lagt in en hög och ljudlig protest om att han minsann saknade sin ömma moder och som han nu krävde skulle infinna sig pronto till hans räddning! Hon som ser till hans väl och ve, som pysslar om honom dag som natt, skyddar honom från allt ont, hon som slår knut på sig själv för att behaga hans minsta vink, som i givakt står med drickvarm mjölk på dygnets alla timmar, som bygger en bro till granngalaxen för hans skull, som åsidosatt sina egna kvällsbad...! Hon - ja, just hon - längtade han obönhörligen efter just då!
Men icke. 120 ml mjölk ersatte lätt den ömma modern...
Kommentarer
Skicka en kommentar