Att resa själv med en liten bebis är det många som drar sig för, har jag förstått. Och jag kan nästan förstå varför. Det är ju liksom inte bara att packa ner tandborsten och dra! Förberedelserna är nästan mer omständligt än själva resan.
Efter att stuvat in barnvagn, blöjor, "mjölkväskan", kläder, bilbarnstol, grejer att leka och titta på under resan osv, så kom sonen och jag till slut iväg på en helgturné till mamma. Bilresan på sex timmar tog sonen med bravur! Tre matstopp, ett blöjstopp och ett bara-vara-nära-stopp senare var framme och mormor fick träffa sitt barnbarn för första gången.
På hemresan var bilen fylld ännu mer (passade på att ta med prylar som jag fortfarande har efter att bott där för flera år sen). Nu fick vi stanna ett par gånger till, då sonens närhetsbehov blev akut. Speciellt då det började skymma och träden ändrade skepnad där de for förbi utanför fönstret; sonen blev rädd och eftersom jag inte kunde stanna på motorvägen sjöng jag Imse vimse spindel för full hals för honom (det distraherade lite) tills vi nådde en avtagsväg och jag kunde rädda honom från de otäcka träden.
Men allt fungerade väldigt bra så detta gör i om!
Bra att det gick bra!
SvaraRadera