På "kontoret".
Jag tror det är viktigt även för honom att vara på dagis. Egentligen är jag inte helt övertygad, då han nu är inne i en stark mammafas och därför extra svårt att "överge" honom. Men förskolepedagogerna är duktiga och med trygg hand överlämnar jag honom till timmar som kommer att vara positiva för hans utveckling.
Den första "skilsmässan" skedde i fredags. Under en halvtimme skulle han vara själv med dessa relativt främmande människor på dagis. Min lille tuffe kille hade letat efter mig då jag gick, men höll ändå god min och sökte trygghet hos en av pedagogerna och en bok och for inte längre omkring som en visp som då jag varit närvarande.
Jag möttes av en tårhav då jag intog hans synfält igen! Va, blev han så ledsen av att se mig igen???
Nä, det var tydligen gråt av ren lättnad, förklarade man för mig. Puh... eller... Det var ju inte kul att se honom så ledsen men skönt att han faktiskt hade saknat mig. Jag kan liksom inte urskilja det i vardagen då vi ju aldrig är längre än fem meter ifrån varandra.
Sonen och jag har olika uppfattningar om bussarna i stan, som ni vet, men vad gör man inte för sitt barn. Vi åkte gamla veteranbussar och hade en allmän trevlig lördageftermiddag (medges!) vid bussgaragen.
En tur med veteranbuss från 1967...
...hoppborg...
...provsitta bussäten med säkerhetsbälten...
...och framförallt KÖRA bussen! Då kan en dag inte bli mycket bätte!
Barn har inget behov av att vara utan sina anknytningspersoner de första tre åren om det inte är en dålig anknytning. Så om du kan så strunta i det där med förskola, det är inte något små barn har behov av. Att träffa andra vuxna och barn - absolut, men inte utan sina anknytningspersoner. Men ibland finns det inget annat val och då överlever de ju det och anpassar sig efter situationen, sådana är ju barn. På gott och ont.
SvaraRaderaHej Karin.
SvaraRaderaVore himla trevligt om du ville höra av dig till "pannbiffen".