Det var en mörk och stormig natt (ja, det var det faktiskt!), vinden ven genom bambuväggen och där innanför låg jag och vilade. Det blåste förstås rakt igenom alla de små hundratals gluggarna i väggen och det blev väldigt dragigt. Det var ingen idé att försöka sova, så jag gick en promenad. Detta hände på Gili Trawangan i Indonesien. Den lilla ön utanför Lombok, där det inte finns några asfalterade vägar, mest sand och damm som yr omkring när det är så blåsigt som de var de här dagarna i vintras. Jag hade ännu inte tagit ur mina kontaktlinser när jag tog den där promenaden. Dammet yrde in i mina ögon och något korn hamnade bakom vänster kontaktlins. Det kände jag inte just då, men blev sjukt varse om det när jag plockade ur linserna för att sova! Aj, det gjorde fruktansvärt ont!!! På natten vaknade jag med en smärta som var absolut den värsta jag varit med om (nej, bebisen ligger fortfarande och myser i min mage, på tal om det...). I tre dagar blev jag sängliggandes i ett mörkt rum...
Du är ju leeeeeeeeedig!!
SvaraRaderaHaha! Den var bra :)
SvaraRaderaPerra Calling.
SvaraRaderaDet som du berättar uppträderer ibland som syndrom innom arbetsliv liksom i familjen.
Vi måste då lyfta oss ovan problemen och se ner på vårt liv ovanifrån i en annan dimmension för att kunna fatta bra beslut liksom hålla familjen intakt.
Karin starta nu Helikoptern och se situationen from ovan och du fixar detta super bagus.
Terima kasih Perra! Ska ta till mig rådet - bara jag får SOVA en stund och vila huvudet! :) Om några veckor börjar lilla killen med stora lungorna och den outtömliga energidepån (kan han inte dela med sig??!) på dagis några timmar i veckan. Då ska jag nog få en chans att ladda batterierna till helikoptern.
SvaraRadera