...går i kors. Huvudet känns som en evig tur i berg- och dalbanan. Stirrig. Ständigt stressad och ständigt trött.
Blääää....
Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...
Du är ju leeeeeeeeedig!!
SvaraRaderaHaha! Den var bra :)
SvaraRaderaPerra Calling.
SvaraRaderaDet som du berättar uppträderer ibland som syndrom innom arbetsliv liksom i familjen.
Vi måste då lyfta oss ovan problemen och se ner på vårt liv ovanifrån i en annan dimmension för att kunna fatta bra beslut liksom hålla familjen intakt.
Karin starta nu Helikoptern och se situationen from ovan och du fixar detta super bagus.
Terima kasih Perra! Ska ta till mig rådet - bara jag får SOVA en stund och vila huvudet! :) Om några veckor börjar lilla killen med stora lungorna och den outtömliga energidepån (kan han inte dela med sig??!) på dagis några timmar i veckan. Då ska jag nog få en chans att ladda batterierna till helikoptern.
SvaraRadera