Fortsätt till huvudinnehåll

Små grå och världens bästa låt

Nähä, skärpning på torpet! Min hjärna längtar efter att få börja användas ordentligt igen och bra träning att veva igång de små grå är att få lite kontinuitet på bloggandet. Med ett visst vemod har jag tvingats sett på och känt av, när kroppen sakta förfaller från tå till huvud och dess insida. Som en bil som fått stått ute över vintern och mottagit väder och vind. Man har dessutom inte vevat upp rutorna ordentligt, så på sätena har nu fjolårslöv sögglat ihop i snön som i månader yrt in.


Ja, ni fattar; jag har varit i bättre form och önskar jag hade verktyg att reparera skadorna.
Googlar på träningstips för ensamstående mammor. Hittar ensamstående 3-, 4- och 5-barnsmammor som tränar som galningar, syr gardiner, lagar mat till halva kvarteret, jobbar, går kurser i kinesiska, bygger avfyrningsramper till månlandare. Typ. 
Jag menar, vart gör de av ungarna under tiden?? Låser in dom i en garderob?!


Världens bästa låt idag är denna: Charles Bradley – The World (Is Going Up In Flames) Inte enligt mig, men enligt Prop Dylan (Musikguiden i P3).

Enligt mig är det denna: Roger Waters – Comfortably Numb - Live Version. Pink Floyd är för övrigt den musikgrupp som bidragit till Kvalitetsmusik.


Vilken är din favoritlåt?



Kommentarer

  1. De har med barnen såklart! Det hade jag i alla fall. Snabba promenader eller cykelturer i hög fart är ju plättlätt att ta med kidsen på och så småningom kan de cykla bredvid när du går.

    Kurser i kinesiska kan nog, med hänsyn till kurskamrater, vara bra att inte ha med bebisen på, men sy, laga mat och bygga avfyrningsramper passar ypperligt att ha med barnen på!

    SvaraRadera
  2. Visst har jag honom med på promenader och cykelturer, men är tyvärr på tok för lite träning +40-tant som fått ryggproblem efter graviditeten. Här krävs ormkvinneträning! :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

God jul!

Nu är det jul. Igen. Fast det var ett tag sedan... Sist jag firade jul var... hm... I Ockelbo, måste det ha varit. Tiden går fort och jag minns inte ens när det firandet var. Fyra år sen? Fem? Och jag minns absolut inte när jag firade jul med min ursprungliga familj! 20 år sedan? Hm, nä, det lämnar jag därhän, för det ligger bortom min minneshorisont. Som ni ser är inte julen någon prioriteringshögtid för mig. Och det är självvalt. Jag förknippar helgen med stress inför att hitta fiffiga julklappar, berättelser om hur människor LÅNAR pengar för att ge bort saker, maträtter bara för att grisfötter-hör-julen-till (ni fattar. Jo, kräftor kan man äta i mars.), julkort, pynt, Kalle Anka, Last Christmas, köer, irriterade människor, stress, köer, Last Christmas, Last Christmas, Last Christmas.. . ...för att till slut ramla ner i fåtöljen med ett glögglas i handen för att äntligen få njuta av allt man gått igenom för denna korta stund! Jag kommer antagligen själv att lotsas in i denna fålla in...

Ont, det gör ont

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!