Fortsätt till huvudinnehåll

Idioter överallt!

Attentaten i Norge är svåra att förstå. Ja, ni hänger säkert med i vad som hänt i vårt grannland idag; först mot regeringsbyggnaden och sen mot ungdomarna på politiskt läger på en ö utanför Oslo.
Kjetil Vevles twitterinlägg direkt från Utøya larmade om tragedin och att se meddelandena får håren att resa sig.
Och som vanligt frågar man sig varför bland annat såna här saker måste hända! Vad är det för fel på folk?! Jag är så sjukt trött på ointelligenta, oempatiska, korttänkta, egoistiska, inskränkta idioter som ser sin egen åsikt som den enda gällande!
Bäst jag slutar skriva innan jag säger mer än jag borde...!



Kommentarer

  1. Men hey vad du bloggar nuförtiden då!

    Kvällens händelser får mig mer sorgsen än arg och än mer övertygad om att onda gärningar bäst bemöts genom att aldrig sluta kämpa för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar oavsett om det är terrordåd i en nation eller brott i nära relationer det handlar om.

    SvaraRadera
  2. Japp, jag har fått upp farten igen :)

    Visst ska man kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati - globalt och lokalt. Men en idiot är idiot, och få av dom ändrar på sig för att vi med humana värderingar säger att det det säger och tänker är fel. Enligt idioten är ju dennes värdering rätt.
    Jag hyser ingen empati hos dessa idioter what so ever.

    SvaraRadera
  3. Fast om bara en ändrar på sig för att vi andra står upp för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, då är ju det värt allt. Tycker jag.

    SvaraRadera
  4. Visst, men skulle du ge Idioten i Norge en chans? Han har förverkat sina chanser för tid och evighet. Ändrar han på sig är varken jag eller föräldrarna till dem som mist sina barn av hans galenskap intresserade av det. Han kommer aldrig att bidra till en bättre värld även om han ändrar på sig.

    SvaraRadera
  5. ALLA är värda en andra chans, kanske till och med en tredje (fast det är mer tveksamt). Tänk om det var din son som gjort det här.

    Jag är stolt att jag lever i ett samhälle som ger människor möjlighet att få en andra chans, som ger människor möjlighet att få ångra sig och ändra sig. Sen är det upp till var och en att ta vara på den chansen.

    SvaraRadera
  6. Skulle min barn dödat över 90 människor får han räkna med konsekvenser och absolut inte ha min sympati! Hur skulle jag kunna förstå en sån handling??
    Käre vän, jag vet att du har ett stort hjärta och ger en andra chans när de visar sig värda det. Kanske ångrar sig den här mannen med tiden, men som sagt: skulle han komma i min väg skulle jag förkasta honom. HUR ska man kunna lita på en människa som gjort en sån här sak? Det kanske är hos mig felet ligger som inte kan ge denna en chans till, men de är ren självbefarelsedrift som får mig att inte göra det.
    Intressant diskussion det här :)

    SvaraRadera
  7. Men att ge någon en andra chans handlar ju varken om att förstå en handling, känna sympati eller avsaknad av konsekvenser.

    Om det var någon av mina barn skulle jag förkasta handlingen, men aldrig dem. De skulle fortfarande ha min kärlek och jag skulle erbjuda dem mitt stöd.

    Att ge någon en andra chans gör man ju bara innan man vet om den förtjänar det eller ej, det är ju det som är grejen, att ge någon en andra chans utan att veta om personen går att lita på eller inte.

    Och det är såklart inte den som blivit utsatt eller drabbad som ska ge en sådan person en andra chans, utan andra runtomkring; psykologer, kriminalvård, rättsväsende, behandlare, hyresvärdar, arbetsgivare o.s.v.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

God jul!

Nu är det jul. Igen. Fast det var ett tag sedan... Sist jag firade jul var... hm... I Ockelbo, måste det ha varit. Tiden går fort och jag minns inte ens när det firandet var. Fyra år sen? Fem? Och jag minns absolut inte när jag firade jul med min ursprungliga familj! 20 år sedan? Hm, nä, det lämnar jag därhän, för det ligger bortom min minneshorisont. Som ni ser är inte julen någon prioriteringshögtid för mig. Och det är självvalt. Jag förknippar helgen med stress inför att hitta fiffiga julklappar, berättelser om hur människor LÅNAR pengar för att ge bort saker, maträtter bara för att grisfötter-hör-julen-till (ni fattar. Jo, kräftor kan man äta i mars.), julkort, pynt, Kalle Anka, Last Christmas, köer, irriterade människor, stress, köer, Last Christmas, Last Christmas, Last Christmas.. . ...för att till slut ramla ner i fåtöljen med ett glögglas i handen för att äntligen få njuta av allt man gått igenom för denna korta stund! Jag kommer antagligen själv att lotsas in i denna fålla in...

Ont, det gör ont

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!