Idag för ett år sedan, hade mina värkar så smått börjat. Jag satt i trädgården hos min pappa på Gotland och svullade äppelpaj och dök med jämna mellanrum ner på gräsmattan för att pina mig igenom ännu en värk. Tur det var hög häck runt tomten, så ingen behövde se en gnyende Barbamama stödd mot en stol, gräsklippare, skottkärra eller vad som nu fanns närmast till hands under värken.
Och idag reflekterar jag över året som snart gått som mamma.
"Passa på och njut, för den här tiden (babytiden) går så fort!", sa alla som redan gått igenom första-året.
Året har gått väldigt långsamt. Att vara ensamstående förälder är inget jag valt, om nu någon trodde det. Det hade säkert gått så där fort som alla pratade om, ifall jag kunnat sväva på de där små bebismolnen som många verkar njuta av. Men jag varit så såsig i huvudet av trötthet, av oron att ensam ha ansvar över en liten bebis, av mental rehabilitering, av de krafter jag fått ta till för att vara stark både mentalt och fysiskt, oro för framtiden och så vidare.
Det låter som jag lidit pest och pina, men så är det givetvis inte heller! Jag förundras med glädje varje dag att jag gjort en så fin liten unge och snosar och pussar på honom i tid och otid. Kärleken till min lilla go'unge har fått mig att växa och inget går upp emot att känna hans lilla hand i min när han på stapplande steg nyfiket utforskar världen.
Är mycket imponerad av dig Karin! Att du alltid orkar vara så positiv och glad och hinner med så mycket om dagarna tillsammans med Jason. Jag kunde inte föreställa mig den här tröttheten innan Elsa kom till världen, den är omänsklig tycker jag som ändå har avlastning. Alltid alltid trött känns det som. Jag tycker att du är en jättebra mamma för Jason, keep up the good work!
SvaraRadera