Vårt liv som kängurun

Jag vet hur man får en värkande knöl på handleden. Man bär sitt liggande barn på ena armen några veckor och som ett brev på posten har den mindre ergonomiska bärmetoden gett frukt! Det känns som om man brutit handleden.

Som förälder vänder man ju ut och in på sig själv för att göra barnet till lags. Och vill han somna på armen ska han få somna på armen, eller bara hänga där för att det helt enkelt är en trygg förstaparkett att betrakta omgivningen ifrån. Disktraven växer, tvätthögen likaså. Hyvla ost kan man glömma för det går inte med en hand. Och försök själva att skriva in ett snabel-a på en PC med en hand (alt gr + 2)! Tangentbordets uppfinnare har skämtat aprillo med oss småbarnsföräldrar genom att placera knapparna på en varsin ände! Men det går - man använder helt enkelt även en tå. Ha!

Två händer är trots allt bra att ha - särskilt om man är van med det sedan drygt 40 år tillbaka... Även om jag vill hålla mitt barn jämt, måste jag ju orka det genom att åtminstone kunna laga mat för energins skull. Och för att kunna frigöra båda händerna, införskaffar man en bärsjal. Och plötsligt kan jag äta ost igen.

Förutom det är anledningarna att bära sitt barn väldigt många! Att bli buren har en positiv effekt på barns fysiska och psykiska utveckling. Barn som bärs är nöjdare, gråter mindre och är mer uppmärksamma. Det är helt enkelt tryggt att få vara nära sina föräldrar. Och som vi vet har ju ett tryggt barn bättre förutsättningar att utvecklas. I förälderns famn kan barnet nyfiket betrakta världen, och också bli mer delaktig i det liv föräldrarna lever. Ett barn som får "vara med" lär sig att det är alltid välkommet och älskat.

Och nej, man skämmer inte bort sitt barn genom att bära omkring på det "för mycket". I många kulturer är det en självklarhet att bära sitt barn i ett tygstycke och vad jag vet kan barnen efterhand både gå och vara självständiga individer.