Fortsätt till huvudinnehåll

Fartdårar - finns dom?


Att köra för fort gör nog de flesta nångång i sitt bilburna liv. Kanske inte alltid medvetet då tankarna möjligtvis är på annat håll då 110-vägen övergår i 90, eller 70-vägen till 50 osv.
Fråga mig. Denna dag för några år sen, nånstans på Norrtäljevägen, var mina tankar på den Ålandsfärja jag och mitt sällskap just var på väg missa. Eller rättare sagt försöka att inte missa. Eftersom jag redan körde för fort på 110-sträckan, körde jag definitivt för fort när jag missade 90-skylten. Och då "sköt" polisen mig, de rackarna. Tre månaders indraget körkort var tydligen relevant i det sammanhanget.


Om nu fortkörning är ett problem på fastlandet, är saktkörning ett problem här ute på ön! (Dock inte mitt problem - jag vet fortfarande vart gaspedalen sitter.)
På 90-sträckorna kör folk i 70. Eller saktare. Är det 80 kör de fortfarande i 70. Är det 50 har de parkerat.

Trafik som inte flyter är farligt. Och då gäller det lika väl de som kör för fort som de som kör för sakta. I lokaltidningen gick det faktiskt att läsa om en dam åkt fast för att kört för sakta där hon kom puttrande på en väg utanför Visby. Man trodde hon var på sniskan (det var hon inte). Där låg hon hur som helst mitt i vägen och hindrade framfarten för andra trafikanter som trots allt envisades med att köra något fortare.


Det finns en fartkamera på ön och den står på en 70-väg. Vad jag inte kan förstå är hur 199 personer körde för fort förbi den kameran förra året (mest troligt är det att det var turister hela bunten). Folk börjar nämligen sakta ner (från sextio till fyrtio) redan i kurvan innan kameran uppenbarar sig. De är ju inte ens i närheten av en fortkörning ens innan de nuddar bromsen...

Kommentarer

  1. kåir me äggar undar pedalen veit ja.... ;)

    "lillbrunte"

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

En realistisk lösning trots allt

Äppelträden blommade när jag väntade lillen. Under sonens första tre levnadsmånader bodde vi i Vänge. Hej då huset och trädgården. Idag skulle min farfar fyllt 101 år om han fortfarande fått leva. Det hade han säkert gjort om inte trafikolyckan skedde för bara några år sedan. Han var stark som en oxe!  Men olyckan var början på slutet och hände på vägen från hans och farmors hem i Sala till farfars barndomshem på Gotland. Dit åkte dom två gånger om året; på våren för att städa upp efter vintern, och på hösten för att städa upp efter sommaren. Däremellan bodde min familj några veckor - på sommaren, förstås. Där lärde jag mig köra bil när jag var tolv och dit tog jag min första kärlek: Dracula. Min häst alltså, som föddes på en gård inte så långt därifrån. I minnet finns även igelkottfamiljerna vi matat, cykelturerna i sommarkvällarna, smattret av regnet på den bräckliga stugan, frånvaron av tv och elektrisk ljus.  Där bodde jag mina sista två månader på graviditete...

Hipp hipp hurra för brudparet!

Dagens vackraste bröllopsdukning måste skett på Herrhagen i Karlstad! Så här fint hade mina vänner dukat inför middagen hemma i Värmland. Dagen har givetvis dominerats av kungabröllop - både för mig och för resten av Sverige. Till och med min pappa har tidvis suttit bänkad framför TV:n trots att han är "antirojalist". Han har i och för sig inte haft något val, då jag kidnappat fjärrkontrollen till TV:n. Jag tror dock han suttit där bara för att vid ett obevakat tillfälle försöka norpa åt sig kontrollen för att kunna slå över till fotbollen... Men se, den gubben gick inte! Jag har haft stenkoll och frossat i glitter, glamour och romantik i två dagar. (Jag har till och med varit så trollbunden att jag glömde blogga igår! Ve och fasa...) Dagen har endast haft avbrott för toalettbesök, vätskepåfyllning och energiintag. Bröllopet var verkligen så romantiskt. Vilket jag tror förstärktes av Victorias uppenbarliga glädje och äkta kärlek till Daniel. Jag tror säkert han känner ...