Tack alla ni som skickat grattishälsningar i samband med min ljuvliga sons födelse! Ni är så gulliga och snälla och jag blir glad för alla fina ord ni skickat via FB, sms, postkort och på bloggen. Önskar jag hann svara personligt på alla hälsningar, men ni får hålla tillgodo med detta kollektiva tack. Så länge...
Jag går fortfarande omkring i ett härligt lyckorus. Men även med sinnen på helspänn. Att ha barn innebär att all uppmärksamhet i första hand går till barnet. Givetvis. När han sover går jag och tittar till honom tusen gånger ("Åh, vad vacker han är!", "Är han för varm/kall?", "Andas han normalt?", "Hm, är han inte lite tät i näsan?"). När han är vaken myser vi, ammar, jollrar, kollar om han för varm/kall... Oro blandat med glädje i full kraft blandat med tillhörande trötthet och lite sårvärk. Dessemellan vardagsbestyr såsom att tvätta, laga mat, städa, nödvändig administration för att vardagen ska funka.
Så dagarna går fort, kan jag lova. Den Ljuve är knappt två veckor och redan har han växt enormt mycket (vilket jag förutsätter, med tanke på mina Arla-tankar som han tömmer många gånger varje dag!)
Trollbunden studerar jag hans små fötter, händer, de fina, mörka hårfjunen på öronen, nackvecken...
Njuter av varje sekund.
Ja, gör det! För det går sååååååå fort! Han är ju snart inte ens nyfödd längre! Utan "bara" bebis. Njut av alla nära, nära stunder för löjligt fort är de nästan tonåringar och kramas inte så väldigt ofta frivilligt med sin mamma... Och de flesta andra saker jag först kan tycka är bekymmersamma minskar i proportion varje gång jag tänker/känner hur oerhört tacksam jag är över att ha tre friska barn, vars resa genom livet jag har äran att följa.
SvaraRadera