Irrar runt och packar ner nödvändigheter; vattenflaska, banan, napp, blöjor, extratröja och extravantar. Det är äntligen dags för PROMENAD! Efter att ha suttit på rumpan i en hel veckas hög snorpapper märks; byxorna blir inte hängigare, om man säger så.
Men nu är sonen frisk och alert igen - så ut vi gå! Den sedvanliga påklädningsproceduren kan börja:
I med vänster ben i byxorna... och så det högra. Vänster ben har han hunnit fått ur byxorna igen... I med det igen. Snabbt på med hängslen och tröjan. På med mössan. Nu har han hunnit dragit ner dragkedjan på tröjan... OCH byxorna. Halskragen är det inte att tänka på - den är förhatligare än pesten och åker snabbare av än jag hunnit fått på den. Han spjärnar som en fjäder och det känns som en kilometer ner till fötterna för att få på skorna. Pust...! Man kan ju faktiskt tro att han inte VILL gå ut, men när han väl står där vid ytterdörren med mössan på svaj, jackan på trekvarten och ena foten bara halvt nere i skon så är han mycket nöjd och kan inte komma ut från lägenheten tillräckligt fort. Gnölar högt att jag inte hunnit fått på mig skor och jacka och skriker besviket när jag försvinner in köket för att fiska med mig soppåsen.
I med barnet i vagnen och i med soppåsen i soprummet och påbörjar promenaden. Äntligen!
Då somnar ungen. Och att sova middag i vagnen är inte att tänka på. De ynka 20 minutrarna han lyckas hålla ögonen stängda i vagnen är lika med ingenting. Han sover längre och bättre i sin säng så det är bara att vända tillbaka.
In med vagnen i trappuppgången, bär upp det sovande, tunga barnet, öppnar dörren med armbågen, klackar sen vant till dörren så att den går igen bakom oss, lirkar av honom alla kläderna som det nyss tog tjugo minuter att få på. Packar ner honom i sängen.
Pustar ut och undrar om det är nädvändigt att göra om proceduren något mer den här månaden...
Men nu är sonen frisk och alert igen - så ut vi gå! Den sedvanliga påklädningsproceduren kan börja:
I med vänster ben i byxorna... och så det högra. Vänster ben har han hunnit fått ur byxorna igen... I med det igen. Snabbt på med hängslen och tröjan. På med mössan. Nu har han hunnit dragit ner dragkedjan på tröjan... OCH byxorna. Halskragen är det inte att tänka på - den är förhatligare än pesten och åker snabbare av än jag hunnit fått på den. Han spjärnar som en fjäder och det känns som en kilometer ner till fötterna för att få på skorna. Pust...! Man kan ju faktiskt tro att han inte VILL gå ut, men när han väl står där vid ytterdörren med mössan på svaj, jackan på trekvarten och ena foten bara halvt nere i skon så är han mycket nöjd och kan inte komma ut från lägenheten tillräckligt fort. Gnölar högt att jag inte hunnit fått på mig skor och jacka och skriker besviket när jag försvinner in köket för att fiska med mig soppåsen.
I med barnet i vagnen och i med soppåsen i soprummet och påbörjar promenaden. Äntligen!
Då somnar ungen. Och att sova middag i vagnen är inte att tänka på. De ynka 20 minutrarna han lyckas hålla ögonen stängda i vagnen är lika med ingenting. Han sover längre och bättre i sin säng så det är bara att vända tillbaka.
In med vagnen i trappuppgången, bär upp det sovande, tunga barnet, öppnar dörren med armbågen, klackar sen vant till dörren så att den går igen bakom oss, lirkar av honom alla kläderna som det nyss tog tjugo minuter att få på. Packar ner honom i sängen.
Pustar ut och undrar om det är nädvändigt att göra om proceduren något mer den här månaden...
Kommentarer
Skicka en kommentar