Annat var det på min tid. Hemma på min gata i stan. På den Twitterfria tiden.
Två dagar innan rallystart galopperade pressfolk in hemma i vårt radhus och barrikerade hela nedervåningen med väskor, kuddar, termosar, "ryssmössor" och kamerautrustningar. Eftersom pappa var i branschen föll det sig väl naturligt att vi lät journalister och fotografer som inte fått tag i hotellrum, att slagga hemma hos oss.
Det var spanjorer, tyskar och engelsmän överallt, t.o.m. i det pyttelilla utrymmet under trappan där jag i vanliga fall hade min "redaktion". (Nio år gammal hade jag såklart en tidning.)
-Nu får du avvara "under trappan" några dagar, sa mamma och lyckades få in två madrasser på bredd bland mina redaktionsprylar och hästbilder.
Där och på resten av undervåningen kom och gick sedan folk i fyra-fem dagar, dygnets alla timmar. På 70-talet kördes rallyt nämligen dygnet runt. Mamma kokade ägg, rostade bröd och bryggde te åt skogskalla, hemvändande gubbar (de var säkert inte mer än 35 år) klockan sex på morgnarna, tio på förmiddagen, runt lunch, på eftermiddagen, kvällen och nätterna. Rallyt pågick ju som sagt dygnet runt och man åkte hem för att ringa in resultat till sina respektive tidningsredaktioner, teleprinta bilder och vila en stund innan det var dags att ge sig ut i den värmländska storskogen igen.
Det var rallystämning på riktigt det.
Kommentarer
Skicka en kommentar