Jag var gravid i sjunde månaden och bodde i Indonesien. Vid den här tidpunkten bodde jag i ett hus högt uppe på en kulle. Man gick inte gärna upp- och nerför alla trappor mitt i värsta dagshettan - så många kämpiga trappsteg var det dit upp. Inte blev de mindre jobbiga ju större magen blev heller...
Utsikten över havet, byn och regnskogskullarna var fantastisk däruppe, men kruxet var att regnskogen låg alldeles intill. Och i skogen lever djur. Och djuren ska bo i skogen.
Det förstod dock inte en del ormar, som vid flera tillfällen ringlade in på tomten, bland annat en kobra som jag en eftermiddag mötte i trappan... Den gången gick det bra (för mig. Inte kobran.)
Och så var det den som kunde dödat mig och mitt ofödda barn på ena eller det andra sättet.
Jag hade kämpat mig upp för alla trapporna med matkassar i händerna. En av gårdens vovvar gjorde mig sällskap upp till mitt hus, sprang glatt framför mig med viftande svans. Väl uppe vid huset gick det sen väldigt snabbt; hunden tvärvände och bakom henne ser jag en anfallande 1,5 metersorm komma farandes!
Panik var den milda känslan. Jag blev skräckslagen! Kastar mig bakåt, ramlar nedför den stenbelagda gången och rullar vidare ner i trappan där jag kom på fötter och försöker lokalisera ormen. Var den efter mig??? Hade den bitit mig??? Isåfall kunde det vara kört för min och barnets del då betten från många av landets ormarter är dödliga och det inom loppet av en minut.
Jag upptäckte inga bett och ormen såg jag inte skymten av. Men den var ju där någonstans...
Från att varit panikslagen, blev jag nu ännu mer panikslagen då jag undrade hur barnet klarat fallet nerför trapporna. När jag ramlade hade jag ändå försökt att inte ramla på magen, men ändå...
Efter ett ultraljud några timmar senare fick jag det lugnande beskedet att allt var bra. Doktorn förklarade att det i princip krävs att något kommer igenom magen för att barnet ska skadas.
Och idag kan jag ju konstatera att allt slutade väl.
För mig och barnet.
Inte heller den här ormen fick ett lyckligt slut.
Utsikten över havet, byn och regnskogskullarna var fantastisk däruppe, men kruxet var att regnskogen låg alldeles intill. Och i skogen lever djur. Och djuren ska bo i skogen.
Det förstod dock inte en del ormar, som vid flera tillfällen ringlade in på tomten, bland annat en kobra som jag en eftermiddag mötte i trappan... Den gången gick det bra (för mig. Inte kobran.)
Och så var det den som kunde dödat mig och mitt ofödda barn på ena eller det andra sättet.
Jag hade kämpat mig upp för alla trapporna med matkassar i händerna. En av gårdens vovvar gjorde mig sällskap upp till mitt hus, sprang glatt framför mig med viftande svans. Väl uppe vid huset gick det sen väldigt snabbt; hunden tvärvände och bakom henne ser jag en anfallande 1,5 metersorm komma farandes!
Panik var den milda känslan. Jag blev skräckslagen! Kastar mig bakåt, ramlar nedför den stenbelagda gången och rullar vidare ner i trappan där jag kom på fötter och försöker lokalisera ormen. Var den efter mig??? Hade den bitit mig??? Isåfall kunde det vara kört för min och barnets del då betten från många av landets ormarter är dödliga och det inom loppet av en minut.
Jag upptäckte inga bett och ormen såg jag inte skymten av. Men den var ju där någonstans...
Från att varit panikslagen, blev jag nu ännu mer panikslagen då jag undrade hur barnet klarat fallet nerför trapporna. När jag ramlade hade jag ändå försökt att inte ramla på magen, men ändå...
Efter ett ultraljud några timmar senare fick jag det lugnande beskedet att allt var bra. Doktorn förklarade att det i princip krävs att något kommer igenom magen för att barnet ska skadas.
Och idag kan jag ju konstatera att allt slutade väl.
För mig och barnet.
Inte heller den här ormen fick ett lyckligt slut.
Kommentarer
Skicka en kommentar