Fortsätt till huvudinnehåll

Bloggens syfte

Hur använder du din blogg? Vad har du för syfte med den? Vill du att folk verkligen ska läsa den för att du har så mycket du vill säga till världen eller fungerar den mer som en dagbok för dig själv? Hur mycket tycker du att man ska lämna ut sig själv?

Efter min reseblogg, har jag inte haft någon större tanke med min egen blogg, förutom att jag tycker det är ren avkoppling att ägna en stund åt att skriva och publicera lite av allt. Att så många dessutom kommer in här för att läsa mina inlägg är ju kul, även om det sällan är någon som lämnar något avtryck i form av en kommentar. Jag är nog likadan; älskar att läsa andras bloggar, men kommenterar ytterst sällan, så det var således ingen anklagan mot "slappa" läsare! Haha!

Så slog det mig att jag faktiskt kan använda bloggen som en liten dagbok för min son när han bli äldre. Han har ju bara mig och ingen annan kan berätta för honom hur vardagen såg ut när han växte upp, när och hur framstegen skedde, vad hans mamma hade för tankar, reflektioner och värderingar och så vidare. En dag finns ju inte jag längre och då blir han historielös om jag inte berättat. 
Så så får det bli. Nu har jag hittat det egentliga syftet med min blogg.


Dagens framsteg: Pottan fungerade för första gången!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

Ont, det gör ont

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!

Gotland by spring