Usch, vad låg man känner sig. Borde föresatt mig saker och ting de här sorgliga dagarna... Lyssnade på radion enbart imorse om det senaste eländet som hänt i Norge och sen var den här dagen också låg.
Känner en sån sorg över de döda och deras anhöriga, över att oskyldiga drabbas för en galnings sjuka tankar, förtvivlan när man tänker på hur ungdomarna som försökte komma undan i tält, klippskrevor, under döda, i vattnet...
Det är så ofattbart att en ensam människa (?) kan orsaka en sån förödelse och katastrof.
Hans medhjälpare hette Drog.
Känner en sån sorg över de döda och deras anhöriga, över att oskyldiga drabbas för en galnings sjuka tankar, förtvivlan när man tänker på hur ungdomarna som försökte komma undan i tält, klippskrevor, under döda, i vattnet...
Det är så ofattbart att en ensam människa (?) kan orsaka en sån förödelse och katastrof.
Hans medhjälpare hette Drog.
Ja, det är hemskt. Jag är tacksam att jag har mina kids som ser till att jag inte fastnar i Twitter och framför NRK och datorn. Idag har vi plockat svamp, igår var det stranden och bio med tonåringen på kvällen. Så har jag sytt också. En av alla mina meditationstekniker. Men jag har också gråtit. När jag ser bilderna av ungdomar som gråter, när jag ser hur bra deras statsminister hanterar en så ohanterbar situation. När jag tänker de tankar du tänker. Och på de som fortfarande väntar på besked. Fatta hur mardrömslångsamt tiden går för dem.
SvaraRadera