Fortsätt till huvudinnehåll

En långväga födelsedagshälsning


En gratulationshälsning kom nyss till sonen på hans 1-årsdag via Facebook. Hans farmor, farfar och två av hans farbröder skickade bild på dom i realtid. Det är fantastiskt hur tekniken gör avståndet kortare än vad det är! 

Jag ser hur dom sitter där i "berugan" och pratar lågmält för att inte väcka grannarna - eller för att helt enkelt inte låta de vakna grannarna höra vad de pratar om. "Privacy" är heligt! "Berugan" är ett "utomhusvardagsrum" - ca 2x2 meters golv ca 1 meter över marken - byggt på t.ex. bambu och ett tak gjort av palmblad. Berugan är central i hemmet och där förbereder man mat, fikar, skvallrar, spelar gitarr, sjunger och kopplar av, låter bebisar leka, spelar spel osv.
Där sitter de nu och jag vet att de pratar om min son och att de längtar efter honom. Speciellt farfar som satt upp bilder på sitt barnbarn (enda pojken) vid sin säng. Imorgon kommer de att hålla en ceremoni i sitt familjetempel för födelsedagsbarnet, stänker heligt vatten och äter förhoppningsvis en nyslaktad gårdskyckling (uppfödd för att offras just denna dag).



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen tillbaka!

Jag måste erkänna en sak: jag har lite skrivkramp så här efter cirka 50 tecken... Det är ju faktisk mer än tio månader sen jag bloggade senast och jag har nästan glömt bort hur man gör! Men jag är nog snart på banan igen och jag hoppas ni hänger med på min blogg igen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att min gamla blogg fortfarande finns att läsa här . Den handlade en hel del om min resa jag påbörjade i maj 2008 (och avslutades i mars 2009. Sista inlägget hittar ni dock i februari 2009 i arkivet). Visserligen ter sig mitt liv som en dålig dokusåpa tidvis, men bloggdelarna är fristående. Det är lätt att komma in i handlingen genom att börja läsa denna blogg. Nu börjar det...

God jul!

Nu är det jul. Igen. Fast det var ett tag sedan... Sist jag firade jul var... hm... I Ockelbo, måste det ha varit. Tiden går fort och jag minns inte ens när det firandet var. Fyra år sen? Fem? Och jag minns absolut inte när jag firade jul med min ursprungliga familj! 20 år sedan? Hm, nä, det lämnar jag därhän, för det ligger bortom min minneshorisont. Som ni ser är inte julen någon prioriteringshögtid för mig. Och det är självvalt. Jag förknippar helgen med stress inför att hitta fiffiga julklappar, berättelser om hur människor LÅNAR pengar för att ge bort saker, maträtter bara för att grisfötter-hör-julen-till (ni fattar. Jo, kräftor kan man äta i mars.), julkort, pynt, Kalle Anka, Last Christmas, köer, irriterade människor, stress, köer, Last Christmas, Last Christmas, Last Christmas.. . ...för att till slut ramla ner i fåtöljen med ett glögglas i handen för att äntligen få njuta av allt man gått igenom för denna korta stund! Jag kommer antagligen själv att lotsas in i denna fålla in...

Ont, det gör ont

Värkarna kommer och går och jag börjar förstå att nattens alla värkar inte var nån garanti för att bebisen skulle nedkomma med den snabbhet som värkarna antydde. Dagen har fortgått med mer eller mindre regelbundna värkar, men tyvärr alltför långt emellan för att det är någon idé att uppsöka BB. Istället ligger jag hemma och svullar äppelpaj och grädde och läser böcker. Det gäller att passa på!