"Lillskruffis" är fortfarande lite skruttig, men har iallafall varit feberfri ett par dagar. Däremot kan man tro att Fontana di Trevi flyttat in i hans lilla näsa; snoret rinner som ur en fontän tidvis. Men det är ju trots allt ett tecken på att bassiluskerna är på väg att packa ihop för sig för denna gång.
Värst är det på kvällarna. Då vrids kranen bokstavligen på och det blir jobbigt för honom att andas med den täta nosen.
Jag hade hört talas om den så kallade nässugen - både positiva och negativa omdömen - men nu tyckte jag så synd om sonen att jag ville hjälpa honom att "snyta" sig. Iväg till apoteket och införskaffade en så'n där sug.
Men det var lättare sagt en gjort att pilla in den där sugen i näsan då han - givetvis! - vred sig som en orm för att undkomma denna otäcka tingest. Försiktigt lyckades jag med uppdraget men till följd att det började komma lite blod i snoret... Ok, lika bra att inte greja med den där något mer.
På natten vaknade jag med en känsla av det var något knas. Tänder lampan och tittar på honom - och finner min lilla sovande bebis alldeles blodig i hela ansiktet och på händerna!!! Det tar några skräcksekunder innan jag kommer på att det är blod i snoret och han har legat och gnuggat omkring detta i ansiktet. Det såg förstås värre ut än det var, men oj, vad rädd jag hann bli!
Ingen mer nässug för våran del.
Men nu är han som sagt var lite piggare jämfört med sjukdagarna. Eftersom han inte heller smittar längre, tordes vi åka iväg till mammagruppens veckoåterkommande träff.
Vi är sju mammor med våra bebisar som träffas varje vecka (även till BVC-doktorns stora glädje; han visste ingen annan mammagrupp som träffas så regelbundet som vi!). Ibland träffas vi på något fik ute på stan, men på senare tid har vi tyckt det varit bekvämast att träffas hemma hos någon av oss. Bekvämast för andra fikagäster också kanske, då ljudvolymen ökat i samband med att barnen vuxit och vi barrikerar halva fiket med barnvagnar...
Vi har väldigt trevlig på våra träffar och vi inbillar oss att barnen tycker detsamma även om de inte intresserar sig så mycket för varandra. Än. Tillsammans äter vi lunch och har några mycket trevliga timmars babyprat och allmänt tjejsnack.
En dag man ser fram emot varje vecka!
Kommentarer
Skicka en kommentar