Tid

Min nya blogg har tyvärr inte börjat med nån raketfart... Här är det läge att jämföra - vilket jag ju för några dagar sen skrev att jag inte skulle göra - med Lombok. I klassen "internethastighet" står det nämligen ett lika mellan Gotland och Lombok. Hastigheten på nätet har nämligen varit urkass ett par dagar.
Men vad gör det? Tid är det jag är rik på och varför skulle jag då bli stressad och slösa energi över en sån simpel sak?

För några år sen var tid för mig något oerhört värdefullt, något ouppnåeligt, något jag drömde om att få mer av. Inte för att jag egentligen mådde dåligt av ha så mycket omkring mig som jag hade; jag tillhörde ju skaran som var nyttig och effektiv. Jajamensan! (Den genen tror jag dock sitter där för tid och evighet, för att bara sätta mig på en pinne och stirra, ligger liksom inte för mig...).

När jag började resa hade jag helt plötsligt hur mycket tid som helst! Det var fantastiskt att kunna få ta tid på sig, glömma klockan och bara ta det som det kom. Missade man en buss, gick det snart en annan. Och vad hade jag bråttom till? Ingenting. Så det var bara att ta det lilla lugna, sätta sig ner och läsa en bok medan man väntade på nästa buss. Missade man den också, kunde man ju lika gärna vänta tills nästa dag. Eller dan därpå om platsen ändå var mysig och trevlig.

Men alltför mycket tid kan också vara väldigt stressande. Särskilt för en person som är uppvuxen och fostrad till att arbeta och vara plikttrogen. Vilket väl de flesta är här i västvärlden?
Tidsöverskottet blev jag varse om under min Indonesienperiod. I början trodde jag naivt att tiden för ett avtalat möte klockan 13.00 innebar klockan 13.00. Icke. Det kunde lika gärna innebära klockan 14.00. Eller 16.45. Eller kanske dagen därpå, för rätt var det var hade det börjat regna eller släkting till den man skulle möta behövde hjälp med något. Ursäkterna var fantasifulla... Så där satt plikttrogna jag och väntade medan jag egentligen kunde hittat på något roligare.
Respektlöst? Ja, givetvis tyckte jag det! För alla har trots allt ett ansvar gentemot andras tid. Men så såg man det inte där. Ett av indonesernas honnörsord lyder "pelan-pelan", vilket betyder sakta-sakta. Jovisst, men inte så sakta att man lika gärna kan betrakta en handling som död och obefintlig.
I andra sammanhang kunde jag dock bli avundsjuk på deras sätt att inte stressa upp sig för sånt som vi västerlänningar lätt gör. Tålmodigt och med inställningen att "det löser sig" gav man sig gladeligen i kast med problemlösningar. I de flesta fall löste det sig. Och gjorde det inte det var det "karma"; de var inte värda att det skulle lösa sig för dom, helt enkelt, och tog det med sig som en lärdom.

Långsamhet, livsnjuteri, lättja... Fula ord. Eller? Hur många av er läsare ägnar din tid åt att leva i lättjefullt tempo? Utan att skämmas, bli stressad eller ha dåligt samvete, alltså. Vi är ju uppfostrade till att genom arbete visa oss dugliga, vara "normala" och få ett människovärde. Arbete är ju lika med identitet.

Nu menar jag inte att vi ska leva lättjefullt hela tiden. Vi har byggt ett samhälle som kräver att människor arbetar och presterar. Det är ju därför vi kan köpa nödvändiga och värdelösa prylar upp över husnocken...

Att fått tid att skriva den här bloggen tog sin lilla tid... Men det är en annan historia. Tiden lider.

Luta dig nu tillbaka och koppla av en stund med Blossom Dearies Quiet Nights.